Var det de där gångerna när jag som barn
andäktigt tassade i kölvattnet av min blonde viking-aktige far när han rum för
rum låste upp dörrarna till min farmors barndomshem, ett majestätiskt och
magiskt hus som var 200 år äldre än mitt barndomshem?
Eller var det
så att fröet såddes när jag och sambon hyrde vår första gemensamma bostad, ett icke-så-varsamt
omrenoverat hus från slutet av 1800-talet, men med bibehållen råspis? Var det
den där gången när jag såg mitt första drömhus, ett 1800-tals hus med ena
gaveln klädd med rödslammade pärtor, inbäddat i lummig grönska i en skogsbacke
i Västerhankmo?
Var det den där
gången när jag i vuxen ålder med representanter från Österbottens museum och
Miljöcentralen samt en annan gamlahus-frälst person tillsammans med pappa gick
runt i farmors hemgård och fick en första glimt av insikt över vilken
byggnadshistorisk kulturskatt det här huset och också andra gamla hus är? Eller
var det kanske så att det hela började när jag som barn gick på skattjakt i
hembyns för länge sedan övergivna och förfallna ödetorp och gjorde mig
fantasier om de människor och levnadsöden som utspelat sig innanför de timrade
stockväggarna?
Många år senare
sitter jag hur som helst i biblioteket i farmors hemgård och tittar ut genom
fönstret på körsbärsträden som för en kort tidsrymd är översållade av vit
körsbärsblom. Jag som växte upp i en by där ingen i min familj hade någon som
helst anknytning har återvänt till mina rötter. För första gången i mitt liv
kan jag prata om mitt hem och
verkligen känna att jag menar det med hela mitt väsen. Tidigare har jag bott i
olika hus. Det här är mitt första hem.
Jag växte upp i
ett vanligt 1970-talshus i Kvevlax i Korsholm. Jag utbildade mig till biolog
med inriktningen lärare för att ha en rimlig chans att hitta arbete som
motsvarade min utbildning i mitt älskade Österbotten. Som alla förstår blev
inte det arbetet min passion utan efter att mitt andra barn fötts för tio år
sedan började jag utbilda mig inom diverse olika holistiska terapier. De
senaste åren har jag varit uppslukad av en väldig skrivandeprocess och hoppas
att kunna utge mina böcker inom en överskådlig framtid.
Farmors hemgård
Benvik gård, en karolinerbostad i tre våningar från 1776, blev min och min
familjs hemgård. 1998 skrevs gården över på mig och ett mer och mindre
intensivt renoveringsarbete som fortfarande pågår, om än inte så intensivt,
fick sin början. I mars 2003 flyttade vi in i ett rum och halvfärdigt kök.
Sedan dess har vi tagit rum efter rum i besittning, vartefter det blivit
färdigt restaurerat. Om man skulle sammanställa ett motto för husrestaureringen
vore det väl ”Om något kan göras invecklat, ska det göras invecklat”. Vi har
velat bevara den gamla orörda atmosfären i huset vilket har gjort att allting
genomsyras av det ena av två ting: gammalt eller hantverk. De få kompletterande
foder och lister som behövdes har handhyvlats med 1700-talshyvlar. Brädfodringens
enorma löpmetrar locklister har fått sin slutfinish med motsvarande handhyvel. Endast
ekologiska naturmaterial har använts. Kakelplattor har beställts från en lokal
tillverkare. Mödosamt, omständigt, invecklat är ord som skulle kunna beskriva
vår restaurering. Men varje mödosamt omständligt arbetsmoment, varje moment av
lång otålig väntan på torktid och beställda material har varit värt det, i
efterskott sett. För att citera ett talesätt från Västerhankmo ”E ska länger havas
än järas”, man ska ha det längre än vad det räcker att göra det. Det gäller i
synnerhet när man har att göra med gamla hus.
- Ordföranden Anette Norrgrann
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti